Jag har en mapp som går under namnet "inspiration" kort och gott. Just nu har jag samlat på mig en massa hårinspiration, nu när mitt hår nästan når ner till axeln och det återigen är tid att bestämma mig för vad sjutton jag ska göra med det. Det går bara inte att bestämma. Men är det så konstigt när det finns så himla många alternativ? Min hjärna kokar över av finheter i frisyrväg.
Så nu tänkte jag sammanställa och välja ut en liten del av alla tankar och önskedrömmar.

Min kära mamma är ju rödtott, och ibland har jag önskat att jag kunde fått lite mer av de färgerna (även fast min naturliga hårfärg faktiskt innehåller en hel del röda inslag). Åh, vad jag önskar jag kunde passa i just den här röda färgen som eminent vackra Emily.





Är det något jag verkligen önskar just nu är ett mörkt, lagom trassligt självlocksburr.
Precis som Johanna.





Sen har vi såklart fröken Beijer som alltid lyckas få sitt axellånga hår att ligga perfekt, och det något korta håret till trots skapa fantastiska uppsättningar. Mitt hår vill sällan lyda.





Just nu har jag ju svart hår, och det trivs jag utmärkt med, trots allt. Och om kvällarna sitter jag och suktar efter allas vår Ditas hår. Gosh, den kvinnan kan (hon stylar sig helt själv, om jag inte missminner mig). Det här får mig att slita i håret om be en stilla bön "snälla väx!".





I den rödhåriga kategorin finns såklart även Joan alias Christina Hendricks.
Om jag bara kände hennes hårstylist.





Eller skulle jag kanske ta och skaffa mig den mörka frisyrmotsvarigheten till den franska, blonda bombnedslaget Brigitte Bardot?
Enkla, snygga frisyrer, men som kräver långt hår.
Ska jag odla?

När vi ändå är inne på 60tals håret. Skulle jag ta och klippa tillbaka min raka lugg och låta håret växa fritt á lá Francoise Hardy?



Även om jag inte kommer klippa håret lika kort som förra hösten, så slutar jag aldrig ge upp Ameliehåret. Jag vet inte riktigt om det är för att Audrey Tautou är så sjukt jävlar vacker (och särskilt i den frisyren), eller för att jag vet att jag aldrig kommer uppnå den skönheten hur mycket jag än försöker (en ouppnåelig dröm alltså) som alltid driver mig till gränsen på att klippa av alltihop (vilket jag ju faktiskt har, men är alltid beredd att ge det en chans till). Oh, Amelie.



Om vi fortsätter i den här frisyr- och hår kavalkaden så kan jag avslöja att jag är hopplöst förälskad i tidiga nittonhundratalsfrisyrer (vilket är epitetet jag lite ogenerat ger alla frisyrer innan 50talet). Marcel waves, fingerwaves, och alla de där underbara, glamourösa pin curls- lockarna.
Mmm, Marlene Dietrich, ge mig lite av all din utstrålning och mystik, så jag kan bära upp dina underbara hårkreationer.






Det här är verkligen hopplöst. Jag har i alla fall bestämt mig för en sak; att köra på snedluggen ett tag framöver. Kanske.

Har ni något förslag?
Vem har håret to-die-for?
Finns det fler frisyrer jag måste lyfta? 
Jag blir lycklig för alla tips.